Två lite ovanligare språkskapare

En sportkronikör och en komiker. Två män som har utvecklat ett mycket originellt sätt att prata, en stil som har fått gehör och spritts bland den breda allmänheten tack vare TV:n. De har hittat på ord som har lyckats tränga in i många spanjorers vardagsspråk. Två korta, lätt överviktiga och flintskalliga personer: Andrés Montes och Chiquito de la Calzada.

Montes, som gick bort under ouppklarade omständigheter för knappt en månad sen, var född i Madrid, son till en galicier och en svart kubanska. Han hade en lång karriär som journalist, framförallt inom radio. Sen gick han över till TV, först som NBA-kommentator inom en betalkanal och därefter till riksteve. Det var här som han blev känd bland den stora publiken. Snart skulle hans osedvanliga stil, hans humor och hans språkliga uppfinningar fånga uppmärksamheten av miljontals spanjorer.

Bara hans utseende gjorde honom till en kuf: en mulatt i en tid där det inte fanns så många icke-vita i Spanien (i synnerhet med en skälmsk Madridsbrytning som hans), hans flugor och hans perfekt rakade blänkande skalle. Hans riktiga genombrott kom med fotbolls-VM i Tyskland 2006.

I denna video kommer du att känna igen honom med hans teatraliska (för vissa, pajasartade) manér, hans hes röst och (om du förstår spanska) hans fyndiga och stundtals halsbrytande infall:

Vi har Andrés Montes att tacka för ord ur egen fatabur som ”jugón” (stjärnlirare), ”tiki-taka” (överkörningsspel där motståndarlaget kan bara stå och titta på) eller ”pincho de merluza” (bokstavligen ‘grillspett av torsk’, menandes ett flagrant blockat skott inom basket) och utfyllnadsfraser som ”porque la vida puede ser maravillosa” (för livet kan vara underbart).

Gregorio Sánchez, eller Chiquito de la Calzada som alla känner honom (”Småttingen från La Calzada”, stadsdelen i Málaga där han är född), lever fortfarande men hade sin storhetstid under sena 90-talet. Det är svårt att beskriva denna personlighet. Andalusier, flintskallig (med halv hästsvans och stora polisonger!) och med en tidigare karriär som misslyckad flamencosångare, hans stil liknar inte någon annans, likaså hans vokabulär. En del av det som gick ur hans mun var rentav absurt eller svårt att uppfatta på grund av hans säregna uttal, men icke desto mindre komiskt. Han strödde t ex hans skämt titt som tätt med halvkvävda pipljud och glåpord som ”cobarde” (fegis) eller ”pecador” (syndare) medan han rörde sig spasmodiskt fram och tillbaka på scenen. Han gillade också att avrunda många ord med ett förlängt och oförklarligt ”r”. Det var nog detta absurda som blev nyckeln till hans helt makalösa succé. Termer som ”fistro” (ett ord utan specifik betydelse men som han ofta använder för att anspela något sexuellt) eller ”¡cuidadín!” (en egen version av ”¡cuidado!”, alltså akta dig!) hör trots alla år som gått till vanligheterna i spanska vardagsspråket nuförtiden. Och allteftersom tiden går är allt fler omedvetna om upphovsmannen av dessa (och många andra) språkliga uppfinningar.

Jag minns vid ett besök på Kuba i slutet av 90-talet hur vi stötte på en del kubaner som härmade Chiquito utan att aldrig ha sett honom på riktigt. De hade lärt sig av andra spanska turister. Och bara det säger en hel del om hans genomslag.

Nåväl, nyfiken på att se honom i verket? Varsågod!

Tags: , , , , , ,