Svenskans icke-vara

Första mötet med ett språk är på många vis speciellt. Man närmar sig det med en jungfrulig attityd och uppmärksammar det nya språkets säregna drag med ett barns naivitet och nyfikenhet. Du ser klart och tydligt på dess egendomligheter, låter dig svepas av dess tonfall. Efter att ha samlevt med svenskan under många år förlorar man naturligtvis förmågan att bli överraskad som man hade vid första början. Man tappar med andra ord denna intakta förnimmelsekapacitet som man ägde vid anammandet av språket.

Det finns dock en del saker om mitt första möte med svenska språket som jag fortfarande minns. Det första som jag tror att de flesta utomstående lägger märke till är svenskans ”skojiga” melodi. Det skulle kunna betecknas utifrån som ett följe av ljuva ryckningar uppåt som aldrig verkar ta slut. En del oinitierade finner detta häpnadsväckande för man har hört tyskan förut och då tror man att ju nordligare desto grövre. När man kom tillbaka på besök till hemlandet så var det inte många som trodde en när man påstod att detta konstiga nordiska språk kunde låta mjukt och behagligt.

Men inte allt var frid och fröjd. Jag kan fortfarande frammana min bestörtning när jag tittade på Aktuellt varje kväll, som hade den nyss avlidne Jarl Alfredius som nyhetsankare. Jag satt som begeistrad för att höra honom inleda sändningen med hälsningen ”God kväll”. Hur kunde ett språk vara så ”vridet” att det skapade ord med k och v tillsammans, en rentav djävulsk bokstavskombination med spanska öron? Dessutom som en vanlig hälsning. Här kan du återuppleva det förfärande ögonblicket:

Jarl Alfredius på Aktuellt

Ett annat fascinerande inslag med svenska språket var dess vokaler. Van att bara ha fem, fick man plötsligt lära sig nio (a, e, i, o, u, ä, ö, å, y), något som i praktiken innebar 18 olika ljud, eftersom varje vokal kunde anta två olika uttal, beroende på om den var lång eller kort. Men allt detta kunde förlåtas om man tänkte på hur logiskt det nya språket var när det gällde uttalsreglerna —med bara några få undantag som t ex banan, kön, beroende på vad man syftade på; eller arkitekt, kex, beroende på smak och region— med endast ett riktigt främmande konsonantiskt ljud i ord med bokstavskombinationen “sj”, “skj”.

Å andra sidan hade man allt detta mumlande och alla dessa konstiga ljud som man tryfferade vardagstalet med… Aha, jaha, jaså och andra rentav oartikulerade läten som signalerade diverse betydelser och fick tolkas på olika sätt utifrån sammanhanget. Man kunde tom få ur sig ett jakande svar med en mängd simpla ljudvariationer. Det var minsann exotiskt för en sydlänning.

Den absolut största chocken för mig i detta första möte med svenskan var emellertid just grundstenen av alla språk: verbet att vara. Såvitt jag vet är “vill ha” det första verbet som barn runtom i världen klamrar sig fast vid, på alla språk, i deras livsbana. På samma sätt fungerar “att vara” som fundament, stöd och avstampspunkt för nybörjare i deras slingrande färd genom språket. Men hur var det på svenska? Ja, inte nog med att man förringade verbet med samma form för alla personer så kunde uttalet också vara lite hursomhelst: [e:r], [a:r], [ie] osv. Oseriöst och oförklarligt tänkte man.

Efter så många år har förvåningen förstås lagt sig och det man trodde var oseriöst kallar man nu för flexibelt. Ursäkta mig, Shakespeare, men att vara eller inte vara, det är kanske inte en sådan viktig fråga när allt kommer omkring…

Tags: , , , , , , ,

  1. Vilket fantastiskt inlägg, tack!

  2. Mycket intressant! Spännande att höra vilket intryck ens språk ger utåt. Särskilt det där med oartikulerade mummelljud!