Är Stieg Larsson bra för Sverige?

För ganska exakt en månad sen gick jag på ett mycket intressant seminarium arrangerat av Svensk-Spanska Handelskammaren här i Madrid under titeln ”Svenska Deckarromanen”, där telekomföretaget Ericsson agerade värd. Där samlades representanter av fyra stora spanska förlag med författaren Lorenzo Silva som moderator. Dessa fyra förlag har något gemensamt; de har alla publicerat svenska deckarförfattare här i Spanien: Suma de Letras har gett ut Jens Lapidus, Maeva Mari Jungstedt och Camilla Läckberg, Seix Barral Åsa Larsson och Destino Stieg Larsson. Och det ska nämnas för de som inte vet att den svenska deckargenren har tagit spanska publiken med storm. Silva berättade bland annat att fyra av de fem mest sålda skönlitterära böcker just nu i Spanien hade svenskar som upphovsmän, något som vid närmare eftertanke förefaller helt otroligt för ett litet land som Sverige och ett stort språk som spanskan.

Novela Negra Sueca

Men huvudpersonen under kvällen kunde inte vara någon annan än Stieg Larsson med sin dundersuccée Millennium-trilogin. Silvia Sesé, Destinos förläggare, berättade några intressanta saker om den oväntade respons och om hur Larsson blev till i Spanien. De kom nämligen i kontakt med hans böcker via den franska översättningen. Inte bara det, de spanska titlarna tog dem också ord för ord från franska versionen. Varför? De tyckte att de lät mer spännande än originaltiteln på svenska. Ni kan döma själva: Män som hatar kvinnor blev på spanska ”Männen som inte älskade kvinnor” (Los hombres que no amaban a las mujeres), Flickan som lekte med elden blev ”Flickan som drömde om en tändsticka och en bensindunk” (La chica que soñaba con una cerilla y un bidón de gasolina) och Luftslottet som sprängdes blev ”Drottningen i luftdragens slott” (La reina en el palacio de las corrientes de aire).

De iögonenfallande omslagen har också rönt en del uppmärksamhet. Personligen tycker jag om dem men det finns delade åsikter om detta. De har kritiserats bl a för att kvinnan i omslagen skiljer sig markant från Lisbeth Salander, den kvinnliga huvudrollen i romanerna. Här kan ni ta er en titt på de spanska Larssonsböckerna:

larsson1larsson2larsson3

Bland kuriosa kan sägas att Larsson gavs ut i Frankrike, Tyskland och Spanien före Storbritannien eller USA och att härnere har den avlidne svenska författaren en av sina största läsarskarorna, med närmare tre miljoner sålda exemplar. En siffra som inte ens spansktalande författare som García Márquez, Vargas Llosa, Pérez Reverte eller bästsäljaren Carlos Ruiz Zafón skulle kunna drömma om. Åker man tunnelbana här i Madrid är varannan eller var tredje bok man ser från Larssons trilogi, och de är minsann skrymmande (700-900 sidor, dessutom endast utgivna som inbundna).

Det ska också tilläggas att Lorenzo Silva är eldsjälen bakom Getafe Negro; Getafe är en mindre stad i Madrid-provinsen där detta evenemang hålls, och ”negro” syftar på ”novela negra” (svart roman), som är den spanska benämningen för en deckarroman. I år hade Getafe Negro svenska deckargenren som huvudtema och mycket riktigt gästades tillställningen av många svenska kriminalförfattare. Förutom nämnda Jens Lapidus, Mari Jungstedt och Åsa Larsson bjöd arrangörerna Maj Sjöwall, Thomas Kanger och John Ajvide Lindqvist, som också publicerats på spanska.

Men kan all denna fenomenala litterära succén vara bra för Sverige och dess image utomlands? Låt oss titta på Millennium: där skildrar Larsson mycket ingående ett land med grymma mördare, skrupelfria fifflare, hjärtlösa barnmisshandlare och genomkorrupta människor in i de högsta sfärerna i den statliga hierarkin. Med tanke på böckernas genomslag, borde inte Sveriges renommé utomlands ha tagit skada eller åtminstone naggats i kanten av allt detta elände? Borde inte svenska företag tänka sig för innan man stolt använder ”Made in Sweden” som ett säljarargument? Borde inte IKEA sluta med att måla alla sina butiker med svenska flaggans färger och hålla istället en låg ”nationell” profil?

Det är inte bara Stieg Larsson och de andra refererade författare som presenterar ett land mycket långt ifrån den idealiserade bilden som många har av Sverige. Jag tänker också på en av pionjärerna i Sveriges kriminallitteratur, Henning Mankell med hans inspektör Kurt Wallander, vars böcker har likväl varit bästsäljare här i Spanien. Wallander är som bekant en desillusionerad, enslig och stundtals alkoholiserad polis som verkar för det mesta i en ytterst grå miljö och hyser en mycket negativ bild av bl a landets välfärdssamhälle. Har spanjorerna omprövat sin smickrande bild av det fjärran skandinaviska landet efter att ha tagit del av alla dessa litterära alster? Svaret är ett klart och till en viss grad överraskande nej. Folk här verkar istället vilja hålla helt isär dessa böcker från den upplyftande idéen de har om Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet. Så man skulle väl kunna dra slutsatsen att begreppet ”svensk” har nu bokstavligen blivit ett lyckat succérecept på både gott och ont…

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,